sidledes

Målningarna är även en skattkammare, ett markernas eget, låt mig säga - `rödockrarum`- som förtrollar vare sig de är blekta och fragmentariska, små eller stora, eller tydliga och uppfriskande som en klar höstmorgon. Men `urnorrlänningarnas` konst är även en produkt av när hon levde närmare naturen än hon någonsin kommer att göra igen. Detta blir så levande, när man befinner sig intill dem. På Harahällan blir deras närvaro mycket påtaglig. Vi ser närapå identiskt samma landskap som dem. Vi ser det fantasieggande landskapet. I samma forsande friska oreglerade vatten kan även vi som dem kupa handen och släcka vår törst, eller bada. Vi ser även samma älgstråk och samma spillning. Kanske även dom såg när öringen pilade iväg över selet eller älgen som betade vid utloppet av ån. Kanske även dom höjde blicken mot skyn och såg - kungsörnar, vilka vi såg…”

Så skriver arkeologen Bernt Ove Viklund i en betraktelse hösten 2004. Han har de senaste åren utforskat hällmålningar i nordvästra Ångermanland. Ett av de mest intressanta områdena ligger i trakterna mellan Ramsele och Bodum. Området genomkorsas av Fax- och Fjällsjöälven som i sin tur mynnar ut i Ångermanland. Många sjöar, tjärnar och myrar letar sig genom bäckar och åar in i älvarna. Flodavgreningen Vängelälven som förbinder de två större älvarna har central betydelse i området. Efter upptäckten av de båda hällmålningarna på Harahällan i Nagasjöån riktas blickarna nu på detta oreglerade vattensystem, en mångskiftad terräng som kan betecknas ”höghöjdsområde” i detta sammanhang. Vi befinner oss i den norrländska bergkullterrängen, övervägande i granit, med många höga berg - vissa över 500 meter - och mängder av branter och hällstup, ofta med blockterräng. Förutsättningarna för platser med hällmålningar är mycket goda.

Bernt Ove Viklunds arbete har inte bara varit att lokalisera målningarnas specifika placering på berg eller block. Minst lika intressant är omgivningen och hur det ser ut i landskapsbilden omkring. Varför gjordes hällmålningarna just på dessa platser? Han ser ett tydligt samband mellan målningar och boplatser. Det senare syftar på grunderna efter vinterbosättningar eller basboplatser, vanligen daterade till 4500 - 2500 f. Kr. Troligen är dessa grunder samtida med målningarna. Båda visar områdets betydelse och på dess goda ekonomiska förutsättningar. Hällmålningarna kan vara ett visuellt uttryck för den stabilitet och trygghet som fanns i bosättningen. Det är för Wiklund den mest värdefulla utgångspunkten för hans inventering efter hällmålningar i området. Genom det synsättet blir de bara en del av ett större sammanhang där de är ”upphängda” på berg och block, och där ”tavlornas ramar” utgörs av omgivningen.

”Hur bär man sig åt för att närma sig det immateriella” frågar sig Viklund. Han menar att det är mycket som är oklart i kommunikationen mellan bemålade block och vår tids betraktare. Stenens språk är inte vårt och tolkningar beror på språk. Därför blir det fråga om spekulationer. Hällmålningar i öppet läge kan ses ha direkt kontakt med yttervärlden, som solen och månen, stjärnhimlen, norrskenet, vindarna, skogen, vattnet och bergen samt växtlighet, djurliv och människorna. Det är en radikal kontrast till grottmålningar, där totalt eller delvis mörker råder. Den ”helighet” som kan uppfattas i öppna hällmålningar är inte densamma som i den undre världens bilder. Det heliga måste enligt Viklund ligga i närkontakt med allt under himmel och sol, och blir bara fullständig när det sker en integration i omgivningens mikrokosmos och alltets makrokosmos.

Bernt Ove Viklunds studier av litteraturen och från samtal med forskare i Finland och Norge tyder på att platsen med hällmålningarna i Harahällan kan vara en solitär på hela taigan, barrskogsbältet, ända bort till Sibirien. Läget saknar alltså all motsvarighet inom hällmålningarnas utbredning. Det handlar om målningar i ristningsmiljö. Belägenheten påminner om hällristningarna exempelvis vid Nämforsen.

Det utmärkande för Harahällan under sommartid är kanske den suggestiva kraften i forsens vatten. Det finns en karaktär av musikalitet i ljudet från det brusande flödet, där nyanserna spänner från mycket kraftigt till det lågmält stilla. Även flyttblocken med målningar är påtagligt iögonfallande. De underliggande rummen utgörs av blockgrottor. En av dessa kallar Viklund för en naturlig ”bubbelpool”, och han säger sig aldrig någonsin ha badat så exklusivt. Han menar att det leder till gissningar om

platsens själsligt renande funktion även under tiden för målningarnas tillkomst, på samma sätt som vi upplever den idag.

Den här i Volym avbildade detaljen, ”Älgfigur”, finns på en större hällmålning (Harahällan 1) inom en yta av 2 m bredd och 1,4 m höjd. Den återfinns på ett flyttblock omedelbart på den sidan av Nagasjöån vilken vetter mot Fjällsjö socken. Målningens längdriktning är närmast vinkelrätt mot ån och i ostnordostlig riktning. Till vänster på målningsytan finns den aktuella figuren, 27 cm lång och 9 cm hög, konturtecknad med 3-7 cm bredd. Men älgen är inte ensam, den samsas med ett tiotal andra figurer på panelen. Älgarna ”går” i riktning uppströms ån, mot Nagasjön. Fem meter ostnordost och mitt i Nagasjöån ligger hällmålningen Harahällan 2, beläget inom Bodums socken. Den målningen består av fragment av en mindre älg, vilken i motsats till de andra går i riktning över ån.

Efter de senaste årens upptäckter inom socknarna Bodum, Fjällsjö och Ramsele framstår området som det särklassigt rikaste på hällmålningar i Sverige. Före upptäckterna var endast hällmålningen vid Brattforsen känd. Den totala ytan av området är cirka 3 x 2 mil, från norr till söder. Bernt Ove Viklund utgår från att ytterligare målningar går att lokalisera. Samma sak gäller grunderna efter neolitiska byggnader, av vilka 13 stycken upptäckts under senare år inom samma område. Enligt Viklund visar resultatet på ett övertygande sätt att dessa två kategorier av fornlämningar har samband med varandra. Området kan tolkas som ett basboplatsområde där hällmålningarna ackompanjerar vinterboplatserna.

Text: Jan K Persson

Foto: ”Älgfigur” Bjärne Engholm.
Övriga bilder: Bernt Ove Viklund